Genomsyrat av tid och tillit

Publicerat 26 februari 2005, SvD

Video, installation

Katrine Helmersson, Dark Currents

Uppsala konstmuseum, Slottet ingång E, t o m 28 mars

Ebba Matz, Mellan ruta 3 och 4, nära noll

Galerie Aronowitsch, Sturegatan 24, t o m 20 mars

Voltaire lär i en brevväxling ha inlett ett av sina brev med meningen “Förlåt att det blev så långt, men jag hade inte tid att skriva kortare.” En tänkvärd formulering vars andemening inte enbart handlar om att genom det lilla åstadkomma det stora – kvalitet framför kvantitet – utan lika mycket om betydelsen av tid och tillit. Tid att låta betydelsen ta form och tillit till det enskilda ordets förmåga. Men även tillit till mottagarens tid att ta emot och begrunda.

Att skriva kort är således oftast mer krävande än att skriva långt, då det ställer högre krav på såväl författare som läsare.

Och överför vi resonemanget till bildkonstens område, gäller oftast detsamma: en avskalad utställning kräver inte bara tid och tillit av konstnären – tid att förfina uttrycket, tillit till dess bärkraft – utan lika väl av

betraktaren: tid att låta verket ta form och tillit till den egna tolkningen.

Någonting av det första som slår betraktaren i mötet med Katrine Helmerssons installation Dark Currents på Uppsala konstmuseum, är just betydelsen av tid och tillit. Förutom en relativt stor sal i vilken det hänger sex svarta, veckade pappersskulpturer i linor från taket, består utställningen av ett videoverk, ett för Helmersson nytt uttryckssätt. Helmerssons konstnärskap karaktäriseras av en kontinuitet i det intresse hon visar utforskandet av relationerna mellan material, objekt, rum och betraktare – ofta med sensuella eller erotiska undertoner. Så även här. Att de svartmålade skulpturerna består av papper gör dem fysiskt sett allt annat än monumentalt beständiga.

Samtidigt ter sig deras plats i rummet så självklar att den materiella förgängligheten endast gör sig påmind när man som betraktare blir varse sin egen påverkan på objekten då de rör sig närmast omärkbart av luftdraget som uppstår när en mänsklig kropp passerar. I

denna självklarhet finns samtidigt en spänning inför mötet med installationen, vilket förstärks i videoverket av samma objekt. Där möter vi tre förhållningssätt till det okända: att omöjliggöra dess utveckling (kleta ner pappersskulpturen med lim), förgöra dess existens (bränna upp den) eller med händernas hjälp varsamt och metodiskt utforska dess konstruktion.

Och även om de flesta säkert hävdar att det sista alternativet är det självklart givna, bör vi ställa oss frågan om det verkligen är så vi bemöter det främmande.

Ju mer man rör sig i rummet, desto tydligare blir det att objektens närvaro snarare handlar om att göra oss påminda om utrymmet dem emellan – gränszonerna mellan betraktare, objekt och rum – än att i sig själva rymma en gestaltning. På så sätt problematiseras ett begrepp som rumslighet och får det att närma sig en betydelse som handlar mer om relationer – såväl mentala som fysiska – mellan personer och objekt, än konkreta gränsdragningar.

En annan konstnär som i likhet med Helmersson

länge intresserat sig för det rumsliga är Ebba Matz, vilket hon även fortsatt att göra i sin senaste utställning på Galerie Aronowitsch. I fokus står skelettet av en gigantisk glob som löper genom galleriets två rum. Även Matz gör oss medvetna om relationerna mellan vår egna gestalt, rummet och objektet. Och återigen står gränszonerna i centrum. Två helkroppsfotografier av konstnären själv illustrerar spänningen. Här finns dock en ambivalens då rumslighetens problematik möjligen blivit än mer renodlad om hon istället låtit betraktarens kropp fylla fotografiernas funktion. Men kanske hade det varit att kräva för stor tillit.

Helmersson har själv inte skrivit någon text till sin utställning, men om hon gjort det hade hon inte behövt inleda den med att be om ursäkt för sin brist på tid, då just närvaron av tid och tillit genomsyrar Dark Currents.

Anna Orrghen, kultur@svd.se

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.