Ett bronsdrama i fyra delar

DN 29 oktober 1998

Ett bronsdrama i fyra delar. I Katrine Helmerssons konst ryms både lidelse och lidande.

Katrine Helmersson, Olle Olsson-huset

Mina händer minns Katrine Helmerssons mäktiga pälsboll i svart, långhårig sjubb. Den som aldrig lät sig formas riktigt rund. Jag mötte den 1994 på galleri Ahnlund i Umeå där den vild och oregerlig hängde i en tunn metalltråd. Mot handflatan tycktes den andas och leva.

I Olle Olsson-huset i Hagalund där Katrine Helmersson åter ställer ut möter den mig igen, fast nu i annan och sorgligare gestalt. Fjättrad från golv till tak och klädd i vågig svartfärgad päls av lamm (swakara) har den nämligen bytt plats med en boxboll. I ett sådant fast och sårbart grepp har rundlars frihetsbegär inte en chans. Där är bara att foga sig, vara tyst och snällt inta exakt rundhet. Nej, det är inte riktigt sant. Ty, i detta verk utan titel anas i bollens skimrande yta också en bindningens självvalda njutning.

Bollens utsatthet anger en ny och bitterljuv klang i Katrine Helmerssons skulptur. Tidigare yra och lekfulla föreningar av manligt och kvinnligt, muntert och mystiskt, tämjt och otämjt har nu lämnat plats för ett dovt allvar. Då kunde “alla dumheter” ta form av otympliga bronsklumpar som någon först satt tänderna i och sedan låtit falla till golvet. Ömhet och fruktan inför det manliga uttrycktes i stolta falliska former klädda i mjuk minkpäls, den kvinnliga styrkan i staven och Artemiskultens djurhudar, medan det saliga famntaget gestaltades i karamellröda gips- och gummisymbioser mellan bröst och kön.

Om konstnärinnan den gången med författarinnan Marguerite Duras ord “Du dödar mig. Du gör mig gott” gav mer åt livet än åt döden väger de två nu lika. I Olle Olsson-huset har kärlekens sammansmältningar övergått i ett bronstungt passionsdrama ledsagat av det dubbeltydiga begreppet “Passio” – som i sin betydelse rymmer både lidelse och lidande. Ett drama i fyra delar och lika många rumsliga passager som likt biktens rum skilts åt av ogenomsläppliga förhängen.

Övergångarna är obefintliga. Redan på tröskeln sugs betraktaren rakt in i en rusig och lerig älskogsscen ur Luis Buñuels 1930-talsfilm “Guldåldern”, där mannen strax slits ur den älskades armar. I en drömskt dröjande bildsekvens klibbar sig hans matta och ödelagda blick fast vid min egen.

Med en smak i munnen av blod och honung, grus och aska slussas jag ut genom gardinerna till ett blundande huvud som på en fallisk hals skjuter ut ur väggen. Ett skönt och blottställt huvud kommer ur de djup där jaget på samma gång vill uppgå i och uppta den andre.

Om denna både ljuva och plågsamma dröm påminner också en krumstav i brons, den dömande maktens och den gode herdens attribut. Här översållad med taggar vars vassa spetsar putsats skinande blanka och i sällskap av en bronstavla bestående av tolv kroppsöppningar ur vars fuktblänkande hålrum (öga, mun, kön, anus?) jag undrar om något är på väg in eller på väg ut. Och plötsligt framstår de bägge på samma gång som räddningar och farozoner.

Det är Helmerssonskt dubbeltalande. Den sista passagen, eller om det är den första, är dock överraskande stram och scenografisk. Där reser sig tre utkavlade trädformationer i svart gjutjärn, den första böjlig och växande, de andra kapade med taggiga och avtrubbade grenar. En envis och stukad församling stående vid sidan om som vore den bara på besök i Katrine Helmerssons bildvärld.

Förmodligen är det otidsenligt att tala om konstnärskap som mognar – som om skapandet var en frukt. Katrine Helmerssons konst äger helt enkelt den stadga som krävs för att vänta in det oväntade och den omdömesgillhet som säger hur det opåtänkta kan förvandlas till det påtänkta.

Jessica Kempe

Comments are closed, but trackbacks and pingbacks are open.