I sina nya verk arbetar Katrine Helmersson med papper, paraffin – och eld.
I ett av de vita utställningsrummen på Uppsala konstmuseum hänger olikformade, lite skrynkliga klot av svart papper i runda svarta snören. De påminner en aning om origami och också om skoltidens garnbollar som man gjorde med hjälp av rund hårdpapp. Men ändå inte – här sker något snarlikt men helt annorlunda. Katrine Helmerssons klot består av ett flertal mörka pappersmembran som försiktigt vecklats ut. Associationerna kring dem är många – den förkastade ihopknycklade skriften, en kattleksak, en dunkel nejlika, en lampa som sprider mörker i stället för ljus. Eller varför inte vända på tingen och rummet och låta det osynliga bli fast och det fasta en häftig rörelse? Se de svarta blomkloten som skarpa stenskott som slagit upp hål i det vita för att blotta en annan tillvaro. Ja, detta är Katrine Helmersson, med sin säregna förmåga att i sina konstverk förvägra föremålen deras gängse egenskaper. Tunga material blir oväntat viktlösa i hennes oväntade vridningar av perspektiven. I Helmerssons verk råder alltid ett viktigt samspel mellan plats och ting, mellan kropp och beröring. Helmerssons blick uppfattar de subtila möten som är Närvarande i varje form av rörelse, oavsett om de sker mellan kroppar eller fast materia. Värld stryks mot värld, som i retningar, inviter. I en triptykisk videoinstallation äter eld ett av hennes svarta flikiga Klot som dock vägrar förintas – klotet upphör inte, det endast förvandlas. I nästa bild vecklar händer med hypnotisk långsamhet ut en svart rundel, som utspelades en erotisk akt inför ens ögon, och på den tredje skärmen snurrar sakta ett i vax indränkt pappersklot. Den paraffinliknande massan besudlar och tynger de svarta vindlingarna och med den höggradiga känslighet som finns i rummet blir akten ett smärre övergrepp. Utställningens titel Dark Currents är talande, Helmerssons flöde säger att det är i långsamheten som de kraftigaste och mest intensiva rörelserna finns.
Som skulptör har Katrine Helmersson genom åren arbetat i skiftande material, nu alltså också med den rörliga bilden. Klart är att hon fortsätter med sin understundom rent smärtsamt taktila avlyssning och gestaltning av vad som sipprar ut ur sprickorna när ting, gestik och människa vidrör varandra.
Eva Runefelt